Pulkaåkning

Dagen har gått i pulkaåkningens tecken. I alla fall för E. Pappa har släpat runt en gammal dubbelpulka på fjället idag, ett tungt men kärt besvär när dagen ser ut som idag. Solsken och svag vind...

Mormor och morfar har hu kommit på besök så pappa och E bestämde sig för att visa Funäsdalens bästa sida. Vi åkte en händelserik skotertur upp till Andersborg. E fick vara med om att köra fast med en skoter (morfar fick till slut vara barlast för att få skotern att driva ordentligt) och att krocka med en snövessla. Efter det äventyret skidade vi över till Malmbäcksstugan för luncha. Pappa blev hett villebråd bland turrävarna när han lagade mat på stormkök utanför stugan. Det var allt från glada tillrop angående det "fältmässiga" i att laga mat "på riktigt" till frågor om färdvägar. Jag måste sett väldigt rutinerad ut...

Efter en god lunch så valde vi att åka med solen i ansiktet och vinden i ryggen ner till transitspåret mellan Tänndalen och Funäsdalen och sedan vika av tillbaka till stugan. Det visade sig vara helt rätt, ialla fall om man lyssnade på de stackare som åkt åt andra hållet och slitit i motvinden.

E valde att hålla sig i pulkan hela dagen idag och det var ivriga påhejningar när han bredsladdade med pulkan ner för backarna tillbaka mot Tänndalen.

Mormor och morfar var lite ovana med att åka i de ospårade nerförsbackarna och det blev ett par vurpor till lilla E's förtjusning! Att ropa "Häng med då, mormor!" när hon precis stått på huvudet i snön är humor som pappa uppskattar...

Vi tog oss dock ner helskinnade med undantag av lite krampkänning för mormors del. Medan pappa och morfar lämnade tillbaka pulkan avnjöt E och mormor mellis i solen på skidstadion.

E verkade fått blodad tand på pulkaåkning under dagen och han drog sedan med pappa på pulkaåkning i den brantaste snöhögen inom synhåll från huset. Att åket slutade med en tvär kant ner på en plogad väg gjorde att pappa avhöll sig från åkning där. Jag kände smärtan i ryggan av att föreställa mig hur stum smällen skulle bli när man for ner på vägen så jag beslutade mig för att avlasta landningen lite för E när han kom susande ner för backen. Det gick undan kan jag lova och färden slutade i en snövall på andra sidan vägen under ett hysteriskt skrattanfall. Av rädsla. Tre gånger.

J och Cookie har ju som sagt varit på utflykt till veterinären idag. Allt verkar ha gått och bra och en trött matte och en lika trött vovve är i skrivande stund på väg tillbaka "hem" igen. De har varit på resande fot sen klockan ett i natt. Hoppas bara att de sista 13 milen går bra de också!

Nu tänker jag softa i soffan ett tag med ett glas rött som matchar den röda näsan...